Träningsapp och teater

Den här veckan har Musketeers (Helen, Johanna och jag) haft kick-off i Stockholm för vårt jobb med en träningsapp. Release blir kring trettonhelgen, när nyårslöftena är satta och julmaten sitter i en bilring kring magen.

Helen är ambitiös och vill göra en adventskalender med övningar fram till jul som extra "teaser". Kul! Hon är programmeraren, Johanna testare och jag sysslar främst med innehållet och marknadsföringen. Att vi hittade varandra var bland det bästa med programmet "Utveckling av e-tjänster" som vi studerade på distans tillsammans på Högskolan i Borlänge.

Rödvin = antioxidanter
Fredrik Paulùn, GI-gurun, föreläste på bästa Må Bättre-gymmet i förra veckan. Trevligt var att han pratade mycket om antioxidanter. Han räknade upp en massa godsaker: nötter, grönsaker, rotsaker och frukt i starka färger samt RÖDvin. Jajamensan! Inte FÖR mycket förstås, men ändå.

Det känns bra att man tycker om nyttiga saker.

Teater i Magasinet
Gårdagkvällen spenderades i Magasinet, Faluns gamla järnvägsmagasin, där Spelman på taket går sista veckan för fulla hus.

Imponerande samarbete mellan Dalateatern, körer och Dalasinfoniettan. Calles dekor var praktisk och effektfull. Och tekniken skötes utmärkt av bror Fredrik och kollegan Kajsa.

Det går bra för Dalateatern nu. Duktiga skådisar har de och Jan Åström som lånades in för huvudrollen, gjorde bra ifrån sig. Kosackdansarna var duktiga också, var de nu var ifrån...hade tyvärr inget program på platsen där vi satt...

Nej, det är ingen film

Nog är det lustigt att jag valde filmen "Rött guld" från videobutikshyllan just igår, fast jag tänkt se den länge. När jag slog upp dagens SvD får jag se samma regissör har premiär med sin nya film idag. Eller nej, det är ju ingen film."This is not a film" heter den till och med.

Att det inte är en film, beror på att Panahari inte får göra film, varken regissera eller skriva manus, på 20 år. Och det har han inte gjort med den här. Han har bara filmat inifrån sin husarrest, vad han gör om dagarna och de personer som kommer och besöker honom. Även om det inte är en film, var det säkrast att smuggla ut filmen ett usb med det som filmats, i en tårta.

När jag såg Rött guld funderade jag om Iran hade nått den öppenheten, att kunna visa social orättvisor och en vardag där människor hämtas av inspektörer för att de varit på fest. Saker förändras ju fort nuförtiden.

Att så inte var fallet kunde jag läsa när jag slog upp dagens SvD Kulturdel. Panahari är 50 år, sitter i husarrest och får inte göra film förrän han är 70 år.

Jag hoppas regimen hinner förändras innan dess. Rött guld berörde. Panahari är en otrolig regissör som jag absolut vill ser fler alster av.

Och apropå husarrest, med det svenska novembervädret skulle det inte bekomma mig, men husarrest utan att få skriva. Nej, det skulle vara värsta straffet.

Och förresten skulle jag jag vilja bli utsläppt till sommaren.