Berättelsen om Helen Lindells uppväxt i boken Bortvald är
gripande och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag är ingen favorit av
”underdog-temat” egentligen, men det som förundrar och är helt ofattbart för
mig hur föräldrar och släkt kan vara så elaka, obetänksamma och förskjuta ett
barn på det sätt som beskrivs i boken.
Även om jag själv inte har haft en sådan barndom, skriver
Helen på ett sätt som gör att man känner igen sig i det utsatta barnet. Alla
har väl någon gång som barn, fått höra kommentarer eller saker över huvudet som
man inte förstått orsaken till. Den vuxna har kanske inte menat något särskilt
och glömmer det, men för ett barn kan tolkningen i det sagda etsa sig fast till vuxen ålder.
I boken blir det tydligt, att inte bara föräldrar är viktiga, utan även andra vuxna i omgivningen som kan stötta, eller bara lyssna och tro på barn och ungdomar som har det svårt.
Helen skriver bra och har lyckats med konststycket att få
läsaren att hela tiden vilja fortsätta läsa ”bara lite till”. Ibland hänger jag dock som läsare inte riktigt med i alla
vändningar och funderar: Hur hamnade hon där? Varför? Vad hände egentligen? Samtidigt
speglar det hennes egen förvåning, hur hon hamnar i situationer och hur omgivningen
behandlar henne.
Våldsamheterna hon råkar ut för av män när hon vuxit upp, beskrivs som i förbigående, och som läsare är det svårt att förstå vidden av vad som
hänt. Här skulle jag vilja veta mer.
Men, språket är
oerhört behagligt. Texten flyter fram enkelt och okomplicerat,
med en berikande underton. Rättframt och enkelt, med välformulerade utsmyckningar.
Jag väntar med spänning på nästa bok och skulle inte bli
förvånad om den blir en bästsäljare.
