Sista boken av Maria Bielke von Sydow
Sista boken är lite sorglig. Det ska väl en sista bok vara antar jag, men när jag vänder sista bladet känner jag också frustration för att jag inte får veta mer om karaktärerna jag följt genom Maria Bielke von Sydows trilogi.
Jag kan inte luta mig tillbaka och tycka att boken hade ett ”lyckligt slut” och det gör att jag faktiskt ser (läs: hoppas på) en öppning för fler böcker om människorna i persongalleriet jag lärt mig tycka om, trots att författaren verkligen förklarat att det här ska vara den sista. Utan att avslöja för mycket om handlingen, ligger det ju en dubbel betydelse i titeln – och som livet självt, borde detta kunna vara öppet för omvärdering. :)
Maria gör ett bra drag, att ge ut sin trilogi i ett paket. När jag läste Sista boken kände jag ofta lust att gå tillbaka till första boken, Ingmar Bergman kände aldrig skuld, för att lära känna karaktärerna på nytt. Det hade gått för lång tid mellan böckerna för att jag skulle känna igen dem alla på djupet. Man behöver inte ha läst de tidigare böckerna för att hänga med i berättelsen, men auran som byggdes upp kring varje person är starkast i trilogins första del.
På ett sätt är första och sista boken ändå lika; mysstämningen vi invaggas i förbyts mot oväntad dramatik. Författaren behandlar mästerligt livets olika skeden och skiftningar genom huvudpersonernas upplevelser. De flesta läsare kan hitta en person eller livshändelse att känna igen sig i och det är nog en av anledningarna till att boken fängslar mig som läsare.
Jag saknar redan Sylvia, Pär och de andra och hoppas att de kommer och stör författaren, så hon bara måste skriva om dem igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar