Vintips & fredagsnovell

Idag bjuder jag på en liten fredagsnovell som jag hittade i mac-skafferiet.

För den som ska basta, likt de finska patologerna i novellen, passar en kall burköl.
Annars rekommenderar jag en ekologisk chardonnay, Kalís, som smeker gommen med sin svalka och sitt behagliga pris (61 kr).
Torrt, friskt & fruktigt. Passar till fisk, enligt Systembolaget.
Passar till en liten novell också skulle jag vilja påstå.

För övriga går det lika bra med mineralvatten. Varsågoda!


Bastudöden i Vasa 

De hade ägnat hela dagen åt att skriva protestlistor och appellationer för att upphäva beslutet att inga rättsmedicinska obduktioner längre skulle uträttas i hemstaden Vasa. Stugan de hade hyrt ett par dagar för ändamålet hade förstås bastu och när skrivandet var klart utropade överläkare Pertti Luther:

– Nååå, nu ska här drickas och pastas! 

Vodkaflaskor klirrade och ölburkar öppnades med ett pys i samma veva som de började slita av sig kläderna – ja, alla utom sekreterare Aina Mattola som satt kvar och renskrev den sista skrivelsen. 

De var allesammans kollegor på patologiavdelningen i Vasa och Pertti Luther, som var deras chef, var den som hade slagit näven i bordet och sagt:

– Nu måste vi protestera mot det här som Institutet för hälsa och välfärd har hittat på! Jag förklarar krig mot general­direktör Puska och vill ha er alla med mig på slagfältet!

Institutet för hälsa och välfärd hade plötsligt bestämt att rätts­medicinska obduktioner skulle utföras i Seinäjoki istället för, som alltid tidigare, i Vasa. Anhöriga hade klagat hos dem på sjukhuset och ville veta var deras avlidna släktingar tagit vägen. Med de dåliga tåg- och bussförbindelserna som fanns till Seinäjoki hade många svårt att ta sig dit. 

Institutet hade passat på att lägga ned verksamheten, när då­varande rättsläkaren gick i pension, och påstod att ingen efterträdare fanns. Vilket inte var sant, och det visste Pertti. Därför hade han ordnat stuga och två dagars seminarium med sin avdelning för att skriva till Riksdagen i Helsingfors. 

”Nå, nu ska här drickas och pastas för mig också!” tänkte Aina Mattola och slog ihop sin mapp. 
Hon knäppte upp sin blommiga blus och hängde den på en stolsrygg. De svarta lång­byxorna, knästrumporna i nylon, den nya svarta behån och slutligen de vit- och svartblommiga bomulls­trosorna lade hon prydligt på stolen. Då hördes ett ill­vrål.

– Han andas int’. Han är död!

Översköterskan Riita skrek med gäll röst. Hon hade alltid varit extra förtjust i överläkare Pertti och många anade nog att de brukade tillbringa viss tid tillsammans i något under­sökningsrum på personalfesterna. De andra hyssjade henne och en av doktorerna sade: 

– Är du säker han int’ bara är full?

Aina stod i dörröppningen till duschrummet utanför bastun. Chockad, utan en tråd på kroppen. De grå könshåren växte glest, men hon var rikligt täckt i ljumskarna. Även smalbenen var ludna. Aina var inte den som var fåfäng. Nu trängde sig några av sköterskorna förbi henne för att komma ut från bastun och deras svettiga fuktiga kroppar gneds mot hennes.

Bastudörren hölls öppen av sjukskötare Artos rondör, men han stod framåtlutad så Aina flyttade blicken för att slippa se rakt in mellan hans skinkor. Hon såg hur några av läkarna och Riita försökte få liv i stackars Pertti. Mitt i allt elände hade nu överhettningsskyddet på bastuaggregatet slagit till så att bastun började kallna.

Huttrande försökte de få grepp om Perttis slappa armar och ben för att lyfta upp honom. Än tappade någon taget om ett ben och sedan slank en arm ur handen på någon. Det blev ett väldans tumult innan de fick sig själva och Perttis alla kroppsdelar ut genom dörren och lyckades bära honom till soffan i vardagsrummet.

Riita stod bredvid och skrek om hur ofattbart det var att Pertti, som varit så erfaren bastubadare, hade dött bastudöden – när han slog han upp ögonen:

– Men, vafalls? Int’ tror ni väl att jag skulle gå och dö pastudöden nu. Inte innan vi ordnat så jag får opduceras i Vasa!